Storslalomproffs?

Då var en helg med gott sällskap och vansinigt god mat över. Det var en helg som enligt planerna var inriktad på utförsåkning och där fokus låg på att bli snabbare i bana. Trots ett gediget planerat program med träningstider, inhyrd filmare och ett före detta proffs som tränare. 08.00 Första träningspasset i nypistad backe med skruvkäppar och Erika Hansson som tränare.

Så är det inte det jag främst kommer ihåg. Utan det är allt som inte har med käppar och teknik, som fästs i minnet. Ja, ok det finns episoder från träningarna i minnet också men de är inte av den karaktären att de gjort mig snabbare i bana direkt. Mer om dessa kommer senare. Nu skall jag gå och sova och bli ett år äldre...

Då var jag ett år äldre och förhoppningsvis klokare. Åter till min helg i Sälen. Resan började i ett Östersund i vackraste vinterskrud, termometern visade -5 grader och solen som så här års ligger strax ovanför trädtopparna envisades att blända mig i min färd söderut. Tankarna som cirkulerade i knoppen om att denna helg troligtvis skulle bli toppen bröts därmed av tanken att det är dax för en ny vindruta.

Några kilometer efter Lillhärdal med tankarna tillbaka till den kommade helgen, fick ABS-bromsarna bekänna färg. Ett femtiontal envisa, tröga och gråvita varelser barakerade min tänkta färdväg. Medelhastigheten till slutmålet sjönk rejält under de hundratal meter de uppehöll sig på. Allt gick bra som tur var och frysen gapar fortfarnade tom i köttfacket.

Termometern visade varmare angivelser i ett linjärt förhållande till avståndet till slutdestinationen. Vid ankomst visade den plus tre grader och det som skulle ha varit en stjärnklar himmel gav istället ifrån sig ett blöt element som fick torkarna att svepa över min vindruta. Under kvällen skiftade som tur var vädret och det övergick till att bädda in landskapet i vitt.

Tidigt morgonen efter vara hela gänget förrutom en arbetsmyra samlat i backen för första träningspasset. Vissa hade mer glöd för det som skulle utföras än andra, jag räknar mig själv till den skaran som tog banåkningen med en nypa salt. Därmed fick jag inte åka snöskoter tillsammans med pistören vilket ivrigt utnyttjades av våran gourmé. Du är grym.

Efter duktigt kämpande i backen behövdes återhämtning, denna utfördes med läskande dryck i bubblande vatten. Välbehövligt.

Lördagens väder var en riktigt Lindvallen upplevelse. Stark vind, snökanons muller och snoriga näsor. Saknades gjorde endast trängsel och långa köer. Solen försökte på bästa sätt att värma våra kroppar. Tränaren låg tyvärr hemma med feber vilket även våran arbetsmyra gjorde. Vi fick trots det ut en hel del av denna förmiddag med filmare, som gjorde vad han kunnde i kylan för att ge oss material för teknikanalysen som utfördes efter en god lunch.

Helgens höjdpunkt var den prestigefulla storslalomtävlingen som skulle gå av stappeln under lördagskvällen. Kung Bore visade åter upp en ny sida och lade till ett snöfall i den redan rådande vinden.

Alltså inte de perfekta förhållande som man skulle kunna önska sig vid banåkning. Efter lunchens nogrann analys av teknik och värdering av dagsform hade en rankinglista tagits fram på kvällens deltagare. Fartdräkts klädda och med blandade känslor, kämpade vi emot vind och snö och tävlingen genomfördes efter konstens alla regler. Vem som vann är oviktigt eller hur Björn och Danne? Det viktiga är att deltaga och ha roligt eller vad säger du Jonde? Jag såg hur du mös uppe vid starten.

Det som förgyllde Lördagen var absolut banketten, inte dåligt av en enarmad racedåre. Tack för maten!

Vill slutligen tacka alla för att jag fick vara med på denna tillställning. Det var riktigt trevligt. Ni är er lika.