Här om dagen åkte jag ner till Vemdalen för att åka utför. När jag skall företa mig något så blir det oftast snabba beslut. – Kul, då säger vi det, Åre, lördag om två veckor, perfekt! Meningar som den har aldrig förkommit i mitt liv och kommer förmodligen inte göra det heller. Spontanitet kanske det kallas. Det medför dock att alltför ofta att man blir allena. Jag har en förståelse att andra människor har andra planer och inte är beredd på mina förslag i sista sekund.
I skrivande stund och tankarna snurrar. – Kan det vara så att jag inte är spontan egentligen, kanske rentav tvärtom? Olika uppslag på saker jag vill göra virvlar runt i planeten och pang. Efter några varv och jämförelser kommer ett beslut på genomförande. Så de individer som är med på mina infall, de är de som är spontana. Jag kan erkänna att jag ganska ofta själv kan vara trög på förslag med kort varsel.
Även inför denna resa gjordes sondering i sista minut att få med någon. Alla avböjde med fullt godkända anledningar. Det kan vara lätt att själv inte fullfölja planerad aktivitet när man till slut står allena. Det är något jag dock är ganska bra på att inte göra, har jag bestämt mig då blir det av. Så blev det även denna gång.
Vädret dagarna innan med dagar med sol och mornar med minst fem centimeter nyfallen kallsnö, hade säkert en inverkan på mitt beslut om att åka till Vemdalen. Under natten till avfärd hade det tyvärr blivit ett väderomslag, det droppade rejält från taken och det lilla snölager som kommit under natten var nästan ett minne blott. Inspirationen som dalade under den arla färden mot skidbackarna slogs bort med tankar om att jag skulle få åka skidor, för det var ett tag sedan sist. Väl uppe i backarna på Skalet var det dock fortfarande plusgrader men de pistade backarna hade under natten täckts av ett decimetertjockt lager fin snö.
Jag var snabbt upp med liften och började mitt första åk i den nästan orörda snön som härligt yrde och hjälpte mig till nästan perfekta svängar. 
Fort upp igen, ny backe, detta åk var jag kanske den tredje åkaren. Nere vid liften var det bara att åka rakt in i liften igen, inga köer att tala om här inte. 
Fyra åk sedan kändes det tomt. – Jaha, det var kul men… Nästan perfekta förhållanden men ingen glädje fanns. 
Jag fortsatte att åka i nästan orörd snö och i liften kom mina tankar in på frågan om vad skidglädje är? Och hur den uppnås? Med all säkerhet skiftar det från person till person, säkert även från dag till dag. Vilka faktorer påverkar? Väder, snöförhållanden, terräng, teknisk nivå, utrustning, sinnesstämning, köer, erfarenheter listan kan göras lång. Det viktigaste tror jag trots allt är sällskapet. Vem det är har givetvis en inverkan men jag tror det väsentliga är att det finns någon som man kan dela upplevelsen med. Så är det för mig. Jag har kommit till ett läge där jag hellre står i en barnbacke en hel dag med någon som aldrig åkt än att åka lössnö i någon brant ensam.
Om jag skall beskriva ett tillfälle där jag upplevt skidglädje, nästan på en transliknande nivå. Vilket kan låta flummigt men det är så det kan kännas ibland. Det jag kommer ihåg från detta specifika tillfälle är inte det som kanske först och främst klassas som faktorer för en perfekt skiddag. Det var regn, dimma, egentligen lite less på att åka och utan samtal med min åkpartner. Vi åkte upp och ned gång på gång, utväxlade små korta flin till varandra i liften vid några enstaka tillfällen. Var och en i sina tankar, när vi svängde ner för pisten var det som energi strålade mellan oss. Detta kanske är det flummigaste jag någon gång skrivit men det går inte att beskriva, det måste upplevas. Det är som man dras mot varandra. Har lite svårt att tro att det har med Newtons Gravitationslag att göra. Känslan gör en euforisk. Så testa någon gång, åka nära din kompis och du kommer kanske att känna att ni sugs ihop.
Det behöver inte ligga på denna nivå för att man skall känn sann skidglädje. Det jag vill komma till är att det alltid blir mycket roligare om upplevelsen går att dela med någon. Det ligger mycket i ordstävet – Delad glädje, dubbel glädje.
Några filurer som för några år sedan gjorde en hel vecka i barnbacken till sann skidgläjde.
I skrivande stund och tankarna snurrar. – Kan det vara så att jag inte är spontan egentligen, kanske rentav tvärtom? Olika uppslag på saker jag vill göra virvlar runt i planeten och pang. Efter några varv och jämförelser kommer ett beslut på genomförande. Så de individer som är med på mina infall, de är de som är spontana. Jag kan erkänna att jag ganska ofta själv kan vara trög på förslag med kort varsel.
Även inför denna resa gjordes sondering i sista minut att få med någon. Alla avböjde med fullt godkända anledningar. Det kan vara lätt att själv inte fullfölja planerad aktivitet när man till slut står allena. Det är något jag dock är ganska bra på att inte göra, har jag bestämt mig då blir det av. Så blev det även denna gång.
Vädret dagarna innan med dagar med sol och mornar med minst fem centimeter nyfallen kallsnö, hade säkert en inverkan på mitt beslut om att åka till Vemdalen. Under natten till avfärd hade det tyvärr blivit ett väderomslag, det droppade rejält från taken och det lilla snölager som kommit under natten var nästan ett minne blott. Inspirationen som dalade under den arla färden mot skidbackarna slogs bort med tankar om att jag skulle få åka skidor, för det var ett tag sedan sist. Väl uppe i backarna på Skalet var det dock fortfarande plusgrader men de pistade backarna hade under natten täckts av ett decimetertjockt lager fin snö.Jag var snabbt upp med liften och började mitt första åk i den nästan orörda snön som härligt yrde och hjälpte mig till nästan perfekta svängar. Fort upp igen, ny backe, detta åk var jag kanske den tredje åkaren. Nere vid liften var det bara att åka rakt in i liften igen, inga köer att tala om här inte. Fyra åk sedan kändes det tomt. – Jaha, det var kul men… Nästan perfekta förhållanden men ingen glädje fanns. Jag fortsatte att åka i nästan orörd snö och i liften kom mina tankar in på frågan om vad skidglädje är? Och hur den uppnås? Med all säkerhet skiftar det från person till person, säkert även från dag till dag. Vilka faktorer påverkar? Väder, snöförhållanden, terräng, teknisk nivå, utrustning, sinnesstämning, köer, erfarenheter listan kan göras lång. Det viktigaste tror jag trots allt är sällskapet. Vem det är har givetvis en inverkan men jag tror det väsentliga är att det finns någon som man kan dela upplevelsen med. Så är det för mig. Jag har kommit till ett läge där jag hellre står i en barnbacke en hel dag med någon som aldrig åkt än att åka lössnö i någon brant ensam.Om jag skall beskriva ett tillfälle där jag upplevt skidglädje, nästan på en transliknande nivå. Vilket kan låta flummigt men det är så det kan kännas ibland. Det jag kommer ihåg från detta specifika tillfälle är inte det som kanske först och främst klassas som faktorer för en perfekt skiddag. Det var regn, dimma, egentligen lite less på att åka och utan samtal med min åkpartner. Vi åkte upp och ned gång på gång, utväxlade små korta flin till varandra i liften vid några enstaka tillfällen. Var och en i sina tankar, när vi svängde ner för pisten var det som energi strålade mellan oss. Detta kanske är det flummigaste jag någon gång skrivit men det går inte att beskriva, det måste upplevas. Det är som man dras mot varandra. Har lite svårt att tro att det har med Newtons Gravitationslag att göra. Känslan gör en euforisk. Så testa någon gång, åka nära din kompis och du kommer kanske att känna att ni sugs ihop.
Det behöver inte ligga på denna nivå för att man skall känn sann skidglädje. Det jag vill komma till är att det alltid blir mycket roligare om upplevelsen går att dela med någon. Det ligger mycket i ordstävet – Delad glädje, dubbel glädje.
Några filurer som för några år sedan gjorde en hel vecka i barnbacken till sann skidgläjde. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar